Det är rätt fint när man ser nya stadsträd, lite diversitet i det annars totalt monokulturella-platan-europa. I refugen för en starkt trafikerad väg i London växer det Kinesisk sekvoja Metasequoia glyptostroboboides. Vansinnigt fin i bladutspringet och sedan igen på hösten när den börjar brinna i kopparguld. En av de finaste jag vet växer i Västerås botaniska trädgård, som är en av Sveriges äldsta. Metasequoian är otroligt fin, knotig och personlig. Arten antogs utöd länge, och var bara känd från fossil, tills dess man hittade den i en Kinesisk dal, där den växte rätt ymnigt och överallt. Den amerikanska botanist som fann den förde material tillbaka till USA och där i början på nittonhundratalet råkade det jobba en svensk i den botaniska trädgården, och via honom kom material från det första fyndet till Sverige. Idag kan man fortfarande se några av de första träden växa i Lunds univeristets botaniska trädgård och i Alnarpsparken. Det som är annu lite roligare är att de skiljer sig från de man planterar idag. De har en mycket mer fårad bark, en effekt man inte får om man planterar en kinesisk sekvjoa idag eftersom det då oftast är sorter som är framtagna för virkesproduktion där man vill ha snabbväxande jämna träd, med raka stammar. Det vore inte fel att ta fram en sort med den där snygga barken!
