Prunus cerasifera, körsbärsplommon

Det finns något spännande, nästan mytiskt över fruktträd och bärbuskar som ännu inte manipulerats av människans hand. Där olika buskar verkligen är individer och dess karaktär lika skiftande som en väns till en annans. Nyckfullhet framför kontroll. Jag gillar det. Skörden blir en upptäcktsresa och man vet aldrig riktigt vad man ska få. En av de vanligaste godsakerna att lära känna är körsbärsplommonet som med sina nästan körsbärsstora frukter nu mognar för fullt. Plocka och gör kompott eller ät magen instabil. I vår trädgård finns det ett stort parti krikon som har samma nyckfulla karaktär, även om vår kompis har förökat sig med rotskott och frukterna är lika på alla buskar som dykt upp. Det får kanske bli krikonlikör, eller åtminstone en kaka med ett härligt knäck-täcke.

Körsbärsplommonsjuvelerna kan vara allt från rubinröda till guldgula.

Död ved, för trädgård och skog

När jag såg den här döda aspen, ett par galopp från vägen kunde jag inte låta bli att stanna bilen och utforska den närmre. Död ved är inte bara bra för miljontals organismer, det kan också vara svindlande snyggt, som en resa i ett miniatyrgrand-canyon.

(kolla klippet!)

Fruktspaljé

Jag blir alltid impad när jag ser en riktigt välskött fruktträdsspaljé. Det ligger ofta decennier av formande och klippande ibland två gånger om året bakom de strikta och produktiva formerna.  Muren akumulerar värme från solen och det gör att man kan odla känsligare arter och sorter. Dessutom får man ut en massiv skörd på minimal yta, skörden håller dessutom en makalös kvalité. Bra grej helt enkelt och snyggt.

Med en kandelaberform får man visserligen inte fördelen av värmen mot en mur, men all frukt blir belyst och vintertid blir formen som ett konstverk. Det skulle vara kul att se lite mer okonventionellt spaljérade träd. Man får göra vad man vill.. spiraler kanske, hjärtan eller varför inte en kärlekshälsning i skrivstil, det tar nog några år, men större gest får man leta efter! men överraskningsmomentet är kanske inte att räkna med.

För att lyckas med en fruktspaljé är det helt avgörande att inte ha en allt för kraftigväxande grundstam. A2 som är det vanligaste underlaget för äpplen i försäljning är tveklöst alldeles för kraftigväxande. Man får då kämpa i evighet mot extrema årskott. Fråga efter en svagväxande grundstam istället, m9 är en av de som är lite vanligare. Det samma gäller för persika och aprikoser men än så länge är det svårt att hitta ens persikor och aprikoser på starkväxande grundstammar.

 

Men lägger man såhär mycket möda på en plats är det bara att hoppas att det här inte händer:

Kolla här hur det gick med våra äppelträd

Mullbär, Morus sp.

Nu har mullbären börjat mogna och har man ett mullbärsträd kan man lätt räkna med att plocka godisbitarna i någon månad om inte mer.

Det finns en handfull arter som kan odlas i Sverige. Den tveklöst härdigaste är Morus ‘Mulle’ ett litet mullbär med schysst kombo av syrlighet och sötma, men här i skåne tycker jag man ska satsa på Svart mullbär Morus nigra som får minst dubbelt så stora frukter med ännu mer utvecklad smak. Men det vita mullbäret Morus alba kan också ha goda frukter men de har generellt en lite ointressant söt smak utan  det där syrliga bettet. Fast jag kan stå en bra stund och käka dem ändå. Riktigt roligt är det om man råkar hitta ett vitt mullbär med vita bär (oftast är de svarta). Här om dagen stog jag och mumsade på just dem när en man kom och ställde sig bredvid mig i samma ärende. Det visade sig att han var från Iran, där mullbär i alla färger växer lite varsomhelst. Han berättade att de brukar äta torkade vita mullbär till till théet och att på persiska heter mullbär toot. Det är så spännande när växter blir något att mötas över och utbyta erfarenheter kring. För en liten stund kan man vara i ett varmt land långt borta tack vare mullbärens söta smak mot gommen.

 

Nu finns mullbär att köpa på http://ensammatradetsplantskola.se

Kaningnag

I vintras så var det riktigt kallt och snöigt, även om det är svårt att tro det nu, efter en av de varmaste och torraste månader som jag kan minnas. I vintras låg det en hel del snö länge, vilket satte kaninerna i en prekär situation. Eftersom de är en inplanterad medelhavsart så förstår dem inte riktigt var snö är. Däremot torka, som är långt mycket vanligare vid medelhavet. Så är snön lägger sig över gräset förstår inte kaninerna att det finns gräs därunder, som harar som bara gräver lite och sedan äter. Istället tänker de: torka! och börjar käka bark eftersom det är det enda som skulle finnas i medelhavet om det är så torrt så att allt gräs torkar bort.  I vintras åts det en hel del bark, även på vår koloni. Kolla filmen nedan för att se hur det såg ut. Jag testade ett experiment för att få trädet att skapa ny bark över sårytan. Nu i nästa vecka tänkte jag avtäcka och kolla hur det ser ut.

Nashipäron, Pyrus pyrifolia

Här är den utlovade bilden. Så smärtsamt fina blommor. Nashipäronet eller sandpäronet som det också heter är en annan art än det vi vanligtvis tänker på när vi pratar om päron. Frukterna blir äppelrunda, mjukt gulfärgade med en krispig saftighet som är svårslagen. Jag har testat några olika sorter och de kan verkligen vara olika, någon sort är nästan helt smaklös, mest bara saftighet med en hint av päron, mens Kumoi som jag har ett par stycken kvar av i plantskolan har en oslagbar arom. Som päron med marsipan, nötigt, sött och fruktigt. Frukten får till slut så hög sockerhalt att getingar äter sig igenom skalet och kalasar. Det gäller att hinna före dem. Nu blommar den för fullt: vita blommor med mörka pistiller. Supersnyggt!

Mandelblom och mandlar på Persikomandeln

I Lunds universitets botaniska trädgård finns det ett äldre persikomandelträd Prunus x amygdalopersica som nu blommar för fullt, samtidigt som det sitter kvar mandlar från höstens skörd på grenarna. Persikomandelns kärnor kan användas precis som vanlig sötmandel. Persikomandelträdet är något bättre anpassat till vårat maritima klimat med utdragna vårar med sen frost. Den blommar trots det supertidigt så en något frostskyddad plats är att rekommendera, kanske spaljerat på en väst- eller östvägg i zon 0-1 skillnaden mot sötmandeln Prunus dulcis är enligt flera som jag pratat med rätt marginell men ska man generalisera skulle jag nog sätta  sötmandeln i ett kallväxthus på grund av dess värmekrav. Båda sorterna finns i plantskolan. Det är ändå ett otroligt spännande, vackert träd och vilken lyx att äta egna mandlar till jul eller hackade på rabarberpajen. Chansen att lyckas med att få en fin skörd är ändå större på ett mandelträd än alla de olivträd som köps till höger och vänster.

Läs mer om sötmandel här

Det är inte fel med kontraster

Det kan bli lite väl mycket rosa, och lite för lite kontrast. Här med ett japanskt körsbär i Lund

Kejsarolvonet ligger ändå nära mitt hjärta, den bedövande doften gör sitt till, den börjar dessutom ofta att blomma i december, men exploderar nu i vårvärmen.

Fyll salladsskålen

Det är massor med salladsgrönt som kommer vara som allra bäst de närmsta veckorna, trixet är att komma ihåg att plocka. Ett av det första goda gröna är lönnens fröplantor, överallt börjar de sträcka sina gröna vingar mot himlen, och den här grodden är riktigt fin. Nötig med en balanserad beska. Kul som ett tillägg till tallriken och säkert supernyttigt. Särskilt silverlönnen, Acer sacharinums självsådda fröplantor äts såhär, men jag har testat några olika och de smakar likadant så jag tror att de är lika nyttiga. fröplantorna på bilden är från naverlönnen, Acer campestre, som spås bli en framtida invasiv art på grund av dess extremt stora fröproduktion. Precis som dess släkting tysklönnen Acer pseudoplatanus är redan idag. Tysklönnen kan bilda extremt täta mellanskikts-slybestånd som omöjligör allt fältskikt. Så det är bara att skörda på, man gör kanske rent av en naturvårdsinsats.

Mer Araucaria

I måndags när jag och sofie åkte över för att hämta lite växter i Olés plantskola så tog vi en paus i Mölle, som bara ligger en dryg timme från Malmö och vad fick Sofie syn på om inte en Araucaria i knopp eller kott? Det är lite svårt att avgöra. Det ser precis ut som det jag sett tidigare i Simrishamn, men de känns mer som blommor än mognande knoppar, vad tror ni? Vackert var det i alla fall.

Om du undrar varför jag snackar så osammanhängande om Araucarian, läs det jag senast skrev om den här

Ett par år efter det här inlägget skrevs fick jag chansen att provsmaka den kolla här

Nu finns Araucarian att köpa på http://ensammatradetsplantskola.se