Arkiv för maj, 2011

20
Maj
11

kvicksand

Rent generellt är det nog bra att ha koll på var man sätter fötterna.

Kolla planteringsrören i bakgrunden, de är väldigt omtyckta här på ön, jag kan inte bestämma mig om jag tycker det är en bra eller dum idé. Småplantorna får som ett litet växthus men efter ett par år lär rören inte bara skräpa runt som bara den utan också säkert strypa en och annan planta..

19
Maj
11

Skapa spänning

Man läser ofta hur man med fördel kan skapa spänning i sin trädgård genom att dela upp den i många mindre rum, det kan vara lite skönt med motpoler. I Tim Smits bok om restaureringen av the secret gardens of Heligan, var det någon som myntade de fantastiska orden: Men om man skapar ett nytt rum för att förvåna och överraska, vad gör man då andra gången personen kommer på besök?

17
Maj
11

trollskog

Jag kände mig lite iaktagen när jag var ute och promenerade i Hillier gardens, en av världens största samlingar av vedartade växter. Under en gigantisk thuja satt en trumpen troll-uggla. Men den verkade inte särskilt utsatt, först tänkte jag att den kanske behövde hjälp upp i trädet, men nej, den sa bestämt ifrån när jag närmade mig och det kändes säkrast att promenera vidare innan en lite större uggla skulle komma och tvinga mig bort. Sjukt fin var den i alla fall. Jag undrar vad det kan vara för sorts uggla, antagligen kattuggla, med tanke på den mörka bottnen i fjäderdräkten, annars finns också den vita tornugglan här. Otroligt fin. men en trumpen kattuggleunge är inte helt fel heller! I trädsamlingar och parker hittar de hem i stora håligheter, något som det annars råder brist på i ett allt för välstädat skogsbruk. synd.

14
Maj
11

théservis deluxe

Vi promenerade efter themsen härom veckan och snubblade över många hjärtekrossande vackra vyer, bland annat det här överpittoreska kvarnhuset som inte bara hade en liten bäck som rann under huset utan också ett topiary-konstverk thé-tema. Det är kul med England.

12
Maj
11

Phytophtera – nya fiender

Det pågår ett tyst krig i Engelska parker och trädgårdar, något som jag inte alls hade hört talas om förrän i somras när Anna, som jobbade en sommar på ett engelskt gods, berättade om det. Nu när jag är här känns det lite som om en trädgårdskris hänger som ett åskmoln över horisonten. Det handlar om ett svampsläkte Phytophtera, vars ca 100 kända arter kan ställa till med stora problem. En av dem Phytophtera ramorum gjorde sig känd i USA som Sudden Oak Death, vilket är talande i sig själv. Nu har den och en annan P. kernoviae kommit till England. Båda sprids med sporer med dött organiskt material. Vilket gör att dem lätt med dagens globala marknad kan förflytta sig över enorma områden. Infekterade växter försvagas, drabbas av kloroser och dör till slut. Rhododendron ponticum verkar vara en av vektorerna/värdväxterna som klarar infektion men därmed ökar spridning till mindre motståndskraftiga arter.

Nu pågår en mindre utrotning av den över hela landet, och det är inte bara i parker, i skogar finns den ofta förvildad här och lärkträd har samma förmåga att fungera som värdväxt, så den möter också den samma öde nu.

Sjukan sprids med allt från jord på skorna hos frekventa trädgårdsbesökare som gärna promenerar från den ena känsliga miljön till en annan i miljontals. Men också med kompostmaterial. I ett arboretum som vi besökte var man i färd med att bygga en stor anläggning för sterilisering av flis och täckbark som man genererade på området. De hotade arterna är inte bara unika rhododendronarter, som efter habitatförstöring i sin ursprungsutbredning bara finns i England, utan också magnolia, ek, idegran och lärk. I den skyddade dalen där Wollemian hittats har det konstaterats att den spillran av levande fossil också är hotade av försvagning av phytophtera.

Transporter av växter och andra varor över hela världen ökar risken markant att allvarliga sjukdomar sprids.  Helt klart skrämmande. Jag minns att jag hörde om en ny sköldlus som kommit från sydafrika till växthusodlingar utanför kristianstad, med julstjärnesticklingar. Ibland undrar man om varorna är värda risken.

Phytophteraövervakning genom sporprov i  heligans unika rhododendronsamling

Det här kan lika gärna vara något annat svampangrepp, men risken finns att det är phytophtera, jag frågade de som arbetade i parken där jag tog den här bilden, dem hade aldrig hört talas om phytophtera…

10
Maj
11

Äng 2.0

I fredags var vi tillbaka till samma äng som var täckt av kungsängsliljor för en månad sedan. Nu hade den helt bytt skepnad och tillsammans med gullvivorna som sjöng på sista versen var det nu en handfull olika arter av orkidéer som skapade ett lila skimmer. Masseffekten är obeskrivlig när man försiktigt trippar fram för att inte skada blomstjälkar eller rötter. Den här typen av hö-ängar är extremt sällsynta idag och en sista spillra från forna jordbruksvanor. Med en enda kraftig stallgödselspridning skulle gräset ta över och kväva alla örter. Mångfalden är makalös i en sån här äng. verkligen mäktigt att uppleva, och det väcker frågor och diskussioner kring vad som har ett värde. I en tid där odlingsmark är allt mer eftertraktad och oljereserver som sinar och kräver ersättning som eventuellt sätter ännu större press på odlingsareal. Kommer det då finnas plats för den här typen av miljöer. Har vi verkligen råd att förlora ängarna och helt utrota många arter med dem? Det är lätt att tänka att man kan gör sitt med en äng i trädgården, men den kommer aldrig kunna bära samma mångfald som ett landskap och hur ska arter från de här sista spillrorna kunna hitta till en urban äng? Jag tror att vi måste vara medvetna i allt vi gör, sätta press, inspirera. Utnyttja tillgångar och se möjligheter. För det handlar inte bara om att bevara på få åtskilda platser utan också bygga ett system som kan hålla alla värden, hållbart. Det ska bli spännande att komma tillbaka igen om ett par veckor och se om den genomgått ytterligare en metamorfos.

Såhär såg den ut för en månad sedan

08
Maj
11

Cercis

När man vandrar kilometer efter kilometer igenom fantastiska trädgårdar så är det svårt att låta bli att släcka sin törst i en och annan smak efter stigen. Här blommar judasträden nu, i färger från vitaste vita till mörkaste rosa, alla med en oerhört fin avvägning mellan syra i kronbladen och sötma i nektaren i blommans botten. Dekadens, dekadens: att knapra judasträdsblommor i vårsolen.

06
Maj
11

Eden project

Ända sedan jag var här som 15-åring och jobbade på en plantskola i kent har jag velat besöka Eden Project. Då var det precis nyöppnat. Världens största växthus. En längtan efter att uppleva djungel, att upptäcka, utforska. Ojojoj, kan jag understryka nog hur stora förväntningar jag hade?

Ett par veckor innan vi åkte ner till Cornwall för att bland annat besöka Eden project så secondhandfyndade jag Tim Smits bok om processen bakom skapelsen, efter intensiv läsning fick jag ytterligare bakgrund och förståelse för enormiteten i projektet. Jag är otroligt imponerad över den energi och besatta målmedvetenhet i det team som ligger bakom Eden, alla punkter av no-return som följts av motgångar som ändå lösts. Enormt. Det är vad hela projektet är.

Och jag kan inte annat än trollbindas av tankarna som teamet vill förmedla, så underbart att det finns så många som arbetar för något så gott på ett så bra sätt! Det finns en installation vid ingången till området som sammanfattar deras budskap, det är en scen som visar ett hem med life-size dockor som med ett system av hydraulik och snören succesivt blir av med allt som kommer från växter: bröd, sylt, socker på frukostbordet, trästolarna, all mat i kylen, kläderna på kroppen, mjölken i kattskålen och till sist syret vars frånvaro gör att kattens ögon och tunga ploppar ut. Slut. Sedan fortsätter budskapet i en myriad av demonstrationer som visar människans civilisations förhållande till växter. Grymt tema! oändligt i variationer och otroligt smart förmedlat med lagom mycket text i ständigt förändrande sammansättning.

Nästa punkt att förvånas över är hela anläggningens uppbyggnad. Den är så smart upplagd, redan innan man kommer fram till entréerna har olika displays av växter börjat fylla sidan av vägen, entrén är monumental med flaggor, en hög pergola som liksom suger en inåt, in innanför biljettdiskarna och ut på en plattform. Först då avslöjas växthusen nere i dalen, som är otroligt stora. Så mycket större än jag trodde! De tar upp en stor del av hela området. Grymt! nästan utomjordiskt. Och det är ingen tvekan om att de är dem som är huvudmålet, miljön runtom är upplagd som öppna parterrer med vindlande stigar och gör sig allra bäst från utikiksplattformen. Den magiska miljön är inne i växthusdomerna.

i utbildningshusets mitt står the seed, en förstoring av ett frö i solid granit, som mittpunkt och utgångspunkt för det omkringliggande huset som är baserat på fibbonachi-serien. Vi lade en hel dag, från öppning till en kvart innan stängning på Eden, och vi fördjupade oss ingenstans, det finns otroligt mycket att se. Helt galet. Bara skalan gör att man blir matt (och lycklig).

Jag är förtrollad och imponerad. Jag vill tillbaka.

04
Maj
11

Svinfint med bluebells

Det är blått i skogarna här nu. Det är verkligen spännande att se skillnaderna mellan engelska och svenska skogar, där vi hade förväntat oss vitsippor sprider sig bluebells och munkhätta, och ovanför så flyger små flockar av stjärtmesar som hemma är starkt förknippade med barrskog. Barrskog finns i princip inte här, men stjärmesarna är överallt.

Och rödhakarna är otroligt oskygga, ofta kommer de fram alldeles nära som för att säga hej. Otroligt fina!




kategorier

Ladda in din e-mail för att få påminnelser när bloggen uppdateras, så missar du inte det roliga

Gör sällskap med 81 andra följare


%d bloggare gillar detta: