11
Jun
11

Ur kylan in i värmen

Jag kom hit för att jag skulle jobba i en plantskola. Det var i alla fall tanken. Men ibland blir det bara inte som man  har tänkt. Jag har aldrig sagt upp mig tidigare och trodde väl aldrig att jag skulle göra det på så kort varsel.

När jag sökte jobb runtom i Wiltshire där Sofie redan hade fått en plats på Wiltshire Wildlife Trust som naturguide mm så letade jag efter vad som helst. Ett par veckor innan vi åkte hittade jag en producerande perennplantskola där jag kunde få komma som säsongsarbetare. Underbart! Jag hoppade av glädje och efter de första veckornas fix med att hitta boende, öppna bankkonto och bevisa den nya adressen (det är sättet man identifierar sig på här där det inte finns personnummer, det räcker med en räkning med sitt namn på skickat till en adress.) så började jag jobbet. Jag visste att det inte var någon fet lön som väntade, men det visade sig att den till och med var lägre än när jag började jobba med trädgård för 10 år sedan, motsvarigheten till 56 kr i timmen. Men visst, det var ett jobb och jag kunde säkert lära mig mycket om konventionell produktion av plantskoleväxter. Dessutom skulle jag inte jobba mer än 7,5 h per dag, så jag tänkte att jag nog skulle ha lite ork och tid över för att kolla in alla spännande trädgårdar och parker.

Redan första dagen innebar en del överraskningar. Eftersom jag kunde Engelska, riktigt bra faktiskt, (till skillnad från resten av arbetsstyrkan som var polskspråkig) fick jag en särställning och chefen tog med mig till min arbetsplats och undrade om jag ville bli ansvarig för inkrukningen. Det innebar inte några förmåner, men kanske kunde jag så småningom få höjd lön om jag arbetade fort. Väl vid inkruknings platsen där barrots-perenner skulle in i 3liters krukor så tog han mig sisådär 2,5 meter ifrån min blivande medarbetare som i full fart höll på att förvandla barrot till högkvalitets solitärperenner. I normal samtalston som tveklöst var hörbar för min krukningskompis sa han: -titta där, titta hur omotiverat hon arbetar. Det går alldeles för långsamt det är det jag vill att du ska komma till rätta med. Vi vill att ni planterar minst 6-7 krukor i minuten, nu när hon arbetar kanske hon planterar 3-4 krukor i minuten. Det duger inte.

Man såg i ögonen på de andra som jobbade där att de var rädda för chefen.

Under de närmsta dagarna slet jag som ett djur för att själv komma upp i hastighet. Chefen påstod dessutom att dem kunde plantera 12 krukor i minuten! mina dags-snitt låg snarare på 3-4 krukor, efter allt uppackande, påfyllande av jord, utsättande i odlingen. Suck. Dessutom började jag anlägga osannolika blåsor mellan fingrarna där de vassa krukkanterna slet. Redan efter första dagen, ungefär vid 17 ( det var sagt att jag skulle jobba fram till 16.30) så var jag slut och hade börjat plocka ihop för dagen. Och jag väntade att någon skulle komma och säga att det var slut för idag. Min inkrukningsmedarbetare  hade blivit bortkallad till packningen. Men ingen kom. Till slut när jag inte kunde hitta på nya vettiga, produktiva grejer att göra så gick jag bort till pack-skjulet där jag sett att det fortfarande var full aktivitet och frågade platschefen om dagen var över för idag. Han tittade på mig med ett snett leende och undrade vad storchefen hade sagt till mig. ”här jobbar vi tills vi är klara, du kan börja packa här inne”. I pack-enheten jobbade jag åtminstone inte själv. Jag frågade en av de medelålders damerna lite försiktigt hur länge de brukade jobba. Utan att blinka berättade hon att dagen oftast slutar någon gång mellan 21 och 22.30, det gjorde den.

Till saken hör att ingen av de andra hade någon form av OB, jag fick det eftersom jag var så överkvalificerad och kunde engelska. Men det var skrämmande att se hur en lyxprodukt som perenner ändå är kan vara producerade under sådana förhållanden. Efter ett par veckor framträdde en allt hårdare attityd. En av tjejerna inne på packavdelningen, som också jobbat i USA och kunde engelska frågade mig med tårar i ögonen, ”tycker inte du att vi borde få en kort rast på kvällen?” förutom en halvtimmes lunchrast mitt på dagen var det ingen rast resten av dagen. Mellan ordrar kunde det bli 5 minuters paus då många passade på att röka, men ingen chans att ta en macka eller något ordentligt att äta. Det behöver inte nämnas vad jag tyckte. Många av dem som arbetade där bodde på området i husvagnar mot en hyra som drogs av lönen, eftersom bara få kunde engelska var de andra beroende av dem, både i arbetet och om något skulle fixas utanför plantskolan. Och allt hängde på att de hade ett jobb, vilket var förutsättningen för att det kunde ske under så hårda förhållanden. Chefen var väldigt nöjd och konstaterade att det var så bra med polsk arbetskraft för de hade en arbetsmoral som helt saknades hos brittiska arbetare. Jag tolkade den arbetsmoralen som något som kom ur att de inte hade något val och ständigt var under hot om uppsägning. Efter 12-13 timmars arbetsdagar däckade jag totalt och den utvecklade trädgårdskulturen som jag så gärna ville se kändes väldigt avlägsen.

Men jag blev inte långvarig, efter bara ungefär 3 veckor, som motsvarade 6 veckor i arbetstid sa jag upp mig för jag hade fått annat att göra på dagarna, vad det var kommer i ett senare inlägg.

Samtidigt kändes det så hårt, att jag kunde vara så priviligerad och lämna stället så lätt. Det har gjort att jag ska vara väldigt noggrann med vilka förhållanden som växterna jag säljer i framtiden produceras under, jag tror tyvärr inte att det är en ovanlig företeelse. Det finns förståss plantskolor med riktigt bra personalpolicys och miljöhänsyn, det vore intressant att se det lyftas mer.

Annonser

4 Responses to “Ur kylan in i värmen”


  1. juni 11, 2011 kl. 6:19 e m

    Hej Anders! Min pojkvän tipsade mig om din blogg idag och den är redan i mina favoriter. Jag blev till och med lite sur med honom för att han följt Jord i Hatten i smyg redan i några månader! Det var tråkigt att läsa om dina erfarenheter från den brittiska plantskolan. Massproduktion av plantor låter nästan lika hemskt som djurindustri. Lika dåliga förhållande för båda människor och växter. Jag som alltid romantiserade professionell trädgårdsarbete känner mig besviken nu. Att så och plantera är en form av meditation för mig så jag tar det riktigt långsamt. Det blev alltså en schock att få veta att i plantskolor planterar man 3 till 4 krukor i minuten och sträver efter att plantera 6 till 7. Å andra sidan en negativ erfarenhet är ändå en erfarenhet och bra för dig att det är över.

    • juni 13, 2011 kl. 10:50 f m

      Kul att du har hittat hit! :) Ja, tyvärr är det nog ingen ovanlig företeelse och just 6-7 krukor i minuten, då handlar det om stora, 3l krukor och hand-inkrukning. Annars är det en maskin som fyller krukorna, borrar ut ett hål för en rotad stickling, när krukmaskinen är igång och det är ingen större maskin, så ligger produktionen på ca flera tusen per dag.
      Just eftersom det är så stor del hantverk i trädgårdsbranshen idag så har sätt att minska lönekostnader varit centralt för fortsatt lönsamhet. Men det är sorgligt att det så ofta går ut över arbetsförhållanden, jag tror inte det är en hållbar lösning i längden.

  2. 3 Nora Lundqvist
    juni 12, 2011 kl. 10:48 f m

    Äntligen, tack för att du skriver om detta stora och troligtvis globala problem i trädgårdsbranschen. De här frågorna bör komma fram. Få kan skriva om dem, de som drabbas saknar oftast språket och dessutom lever de som sagt i rädsla för att bli av med jobben. Jag har ingen aning om hur man ska komma till rätta med de här sakerna, men i alla fall i Sverige och troligen i hela EU borde fack och myndigheter ta i tu med detta med hårdhandskarna. Vi har regler och lagstiftning som styr även arbetslivet, och lagbrott bör tas i tu med. Kanske något för jordbruksministrarna? Trist att se att väldigt lite gjorts hitintills, ryggradslöst.

    • juni 13, 2011 kl. 11:01 f m

      Tack! Ja! det är fruktansvärt att en sådan lyxvara så ofta ska produceras under så ”fattiga” förhållanden och som sagt det är svårt att få inblick i. På något sätt har trädgårdsbranshen gått från att vara småskaligt hantverksmässig blivit industriell, men utan den reglering som skedde i de mekaniska industrierna. Säkert finns det tveksam produktion i Sverige också, men vi har så stor del import idag att det som du säger ligger på EU-plan.
      För att inte tala om anvädningen av växtskyddsmedel och gödning. Plantskoleväxter produceras av hävd på lätta jordar eftersom det underlättar mycket av arbetet, men just de jordarna släpper igenom rester av växtskyddsmedel och övergödning. Det skulle vara intressant att se vattenprover från Holland som i princip är en stor våtmark. Och även i Sveriges plantskoledistrikt.

      Det är så sjukt att en nöjesprodukt som ses som så rehabiliterande och rekreativ ska anstränga människor och miljö där den produceras. Jag tycker att det är dags för en utvidgning av rättvisemärkt, för att inte tala om krav-märkta plantskoleväxter.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


kategorier

Ladda in din e-mail för att få påminnelser när bloggen uppdateras, så missar du inte det roliga

Gör sällskap med 84 andra följare


%d bloggare gillar detta: